Okej, nu är livet cp.
Samma datum som det var exakt 10 år sedan min pappa dog, får min morfar diagnosen prostatacancer.

Jag blev helt stum när mamma sa det, för ca 3 veckor sedan fick mormor en stroke, då blev jag helt nerdeppad, ingenting fanns, jag var tom. Pratade med min moster då och hon sa att jag ska inte vara orolig, eftersom läkarna upptäckte mormors stroke i tid, hon mår inte så dåligt av stroken men har lite sämre syn på vänster öga. Men morfar då? Ingen vet hur långt cancern är skriden, hans enda smtom är att han är lite tröttare än normalt. Han har fått järn-tabletter. Ok tänkte jag, jag träffade honom senast igår, då mådde han skitbra. Han har väl antagligen haft cancern ett tag. Strålbehandling och kanske operationer att vänta.

Jag hatar sjukhus.