Kollade på Oprah igår, det var om medicinska mirakel, bla någon football stjärna som blev tacklad och bröt nacken, han befarades aldrig kunna gå igen men redan efter 5 månader stog han på benen och gick. Sedan var det om en kille Jason någonting, han hade tagit sitt körkort och på körkortet hade han ett litet hjärta, det betydde att nör han dör så får man ta hans organ för att andra människor ska få överleva. Jason blev på körd av en bil när han gick längs en väg, det kanske till och med var en motorväg, han dog inte på platsen men hans hjärna visade ingen aktivitet, tre dagar senare dödsförklarades han och hans föräldrar fick frågan om de fick ta hans organ, och det var ju det han ville, men föräldrarna var tveksamma men gick med på det, väl i studion hos Oprah får man träffa de som fått organ från Jason, en hade fått hjärtat, en annan hade fått njurarna och en tredje fick bukspottskörteln och något mer. Jag började gråta när jag såg de, det bara kom över mig, jag vet inte hur många gånger jag hållt i sådant donationskort och tvekat, jag har inte skivit i de, jag förstår inte hur jag äns kunnat tveka, det räddar ju liv! Det är ju det jag vill göra! Jag frågade mamma här om dagen om pappa donerade sina organ när han dog, och det gjorde han inte, okej, det var hans val, mamma sa att på henne får dom ta rubbet, "även till studier?" frågade jag, "ja, rubbet, för vad ska jag med min kropp till då?". Jag kan tänka mig att donera allt, men inte till studier, visst kanske dom kan göra någon bra upptäckt på mig, men det kan dom göra på någon annan med. Idag ska jag åka till apoteket och fylla i detdär donationskortet. Nu har jag bestämt mig, dom kommer få ta mitt hjärta och alla andra organ, min hud och bindväv. Det sista jag gör på jorden kommer vara att rädda liv, är inte det ganska fantastiskt?