Det är ju jag det. Idag var det "showmiddag", trodde att jag kanske skulle bli lite nervös och tycka det var lite jobbigt, hämtar Niklas, åker till skolan, blir nervös och stressad, träffar Lizette som också var lite stressad och HUNGRIG, det var jag med, jätte hungrig, jätte slö och jätte stressad. Jag trodde vi skulle käka först och kolla på "showen" eller teatern sedan, näeeeh, så var det inte, teater först och sen middag, jag trodde jag skulle svimma, jag var ju DÖ hungrig! Iallafall gick vi in till teatern och den var redan igång, jag och niklas visste inte vart vi skulle sitta, jag såg tre lediga platser längst fram och där satte vi oss. När vi väl satt ner kände jag mig mja, ganska lugn ändå, sen är ju jag världsmästare på att känna efter hur jag mår och självklart blev jag stressad av tanken att jag inte hunnit äta så mycke idag och att jag var döhungrig och att det var iallafall två timmar tills man kunde få i sig någon mat, där satt jag, försökte koncenterar mig på den faktist väldigt roliga teatern, PO min lärare kom ut och hade med sig en lapp med sina repliker, sicken fuskis^^, Det var kul iallafall och jag försökte inte tänka på hur jag mådde och min stress, jag kände stressen mer när jag försökte trycka undan den och tog en dextrosol(druvsocker) för att komma i rätt balans om det var blodsockret som spökade ioch med att jag inte ätit på länge. Mer stressad blev jag och jag tänkte "Ok, nu är det såhär jag mår, jag ska försöka låta det ha sitt lopp men jag behöver inte tänka på det" Näe, sen gick det utför ännu mer, jag försökte pilla med halsbandet, kolla på kameran och ta kort, ljudet i teatern var så högt att jag inte hörde vad jag själv tänkte och det var kaos i huvudet. Är det någon som känner igen sig? Jag vet att det inte bara är jag som får sånthär, även om jag vill skylla på att jag inte ätit så var det bara en bråkdel av boven. Sen kände jag att jag inte kunde vara kvar i teatern så jag gick ut och tog lite luft och varva ner lite, som jag läst till mig så kan inte kroppen vara i "stridsläge" hur länge som helst. Med stridsläge menar jag att blodet rinner ner i benen för att kunna fly eller fightas och några saker till jag inte orkar skriva. Jag tycker det är intressant hur kroppen fungrerar men jag vill inte uppleva det själv^^, Det är riktigt jävla jobbigt att veta att man kommer bli stressad när man ska träffa släkten, åka bussen eller stå i kön till kassan på ica. När jag ser att det knappt är någon kö till kassan är jag snabb med mina långa ben och allt är frid och fröjd. Är det lång kö eller någon är seg i kassan kan det bara välla över en, andingen blir jobbig, man kan knappt andas, försöker tänka på något fint och vackert, åh sommar och sol, kollar på tidningsstället "sola säkert" Helvete ja, hudcancer, miljöförstöring, sjukhus, död, död, död. En kvar sedan är det min tur.

Farhågan, att jag ska få stressen nomba 1 imorgon på studenten. Helvete, men jag har min älskade Josefin och Niklas. Tur är väl det, annars hade jag inte stått ut!
Och att Han ringer, smsar och mailar gör INTE mitt liv lättare. Bara så ni vet.