FotoCecilia -

Livet är som en skör tråd

Vissa ser livet som en ståltråd, andra ser den som en bomullstråd, den sista lilla tråden av alla tusen små trådar som snart går av.

Detta blir ett sorligt inlägg, så ni vet. Håll i er eller något.

Sorg är ett konstigt fenomen. Vissa ser den inte, vissa fastnar. Jag är inte alls över min sorg efter pappa.

Jag har inte bearbetat klart. Inte alls. Antagligen därför jag har min panikångest.

Jag tror jag och pappa hade varit bästa kompisar om han levde, jag har fått höra att vi är väldigt lika, både till utseende och intressen. Mycke komedi skulle det vara. När jag var 1år köpte mamma och pappa Queen cd'n Made In Heaven. Ja i himlen är du ju, det vet jag. Jag har inte hört en enda dålig sak om dig. Inte en enda. Jag minns inte en enda heller. Eller kanske att du ville att jag skulle suga på tummen, men det var ju bara för mitt bästa. Det går nog inte en dag utan att du swischar förbi i mina tankar. Jag saknar dig, men det känns inte som jag känner dig riktigt. Mina tårar rinner, helt okontrollerat.

Jag skulle vilja veta mer om dig, men är för rädd för att fråga. Varför ska prat om de döda tystas ner? Vi får ju bearbeta detta ihop. Sen är det ju faktist så att de som pratar öppet i familjen om någon näras bortgång mår bättre än de som inte pratar alls.

Deppigt inlägg. Jag vet. Men det behövs. Detta har varit helvetets år. Mormor, morfar, mamma, jag, kompisar, kusins pojkvän mfl. Alla är mer eller mindre sjuka. Vissa dödligt. Det påverkar alla och det tär på ens krafter. Sen har alla sina egna bekymmer. Det är fan inte lätt. Skönt att det snart är 2009, hoppas det blir ett bättre år.

2008-11-25 @ 19:09:52 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: elin

cecilia. jag tänker på dig. jag kan inte förstå hur det är att inte ens haft möjligheten att växa upp med en pappa bredvid sig. jag fick ha min pappa bredvid mig i 18 år innan han plötsligt dog. jag vet hur det är att inte ha sin pappa i livet. och det är något som ingen annan vars pappa fortfarande lever förstår smärtan ,i att behöva leva med det varje dag. jag är så glad att du får höra allt positivt om din pappa. det är bara det man minns, till sist. mina föräldrar skilde sig när jag var elva och sedan dess var smutskastningen igång. en vecka innan pappa dog skrek mina föräldrar på varandra framför mina ögon. sådant känns fortfarande, även om mamma aldrig sagt ett ont ord om pappa efter hans död. konstigt vore väl annars. jag önskar bara att folk kunde vara mer rädda om varandra. det sägs att det tar sju år att glömma en person. jag är så rädd att jag inte längre kommer minnas att pappa sjöng och spelade gitarr för mig när jag var liten eller att jag ska glömma hans röst. som sagt, jag tänker på dig cecilia. kram!

2008-11-25 @ 23:10:22

Postat av: Sofia

Åh gumman :(

Du kanske ska våga fråga saker om honom, så du får veta?

2008-11-28 @ 22:02:19
URL: http://kumpumaki.blogg.se/

Trackback